Siljan och Orsasjön runt, 16 mil på cykel

Ok, nu har det varit mycket racercykling här på bloggen, jag vet det. Och ni kommer ett till racerinlägg, men förhoppningsvis blir det det sista racerinlägget på ett tag här, så håll ut!
Jag har uppnått mitt mål! Förra helgen gick loppet, det där loppet jag tränat inför sen i höstas. Jag talar om Siljan och Orsasjön runt, ett lopp på 16 mil. image (2) För ca 8 månader sedan började jag fundera på att köra ett cykellopp. Jag hade precis fått mitt andra barn och min kropp både såg ut som och kändes som en tom säck. Jag vet att utseendet inte är det viktigaste och jag varken sminkar eller rakar mig för att passa in i nån skönhetsnorm, men med den kropp jag hade då så var jag inte nöjd. Jag ville nog inte i första hand förändra hur jag såg ut utan jag ville förändra min inställning till hur jag såg ut. Min kropp har gjort fantastiska saker. Den har bland annat burit och fött fram två barn. Men det hade satt sina spår. Jag var så slutkörd. Nån dag där första veckan efter förlossningen ville jag ut och ta en promenad och jag kom inte längre än till ladugården och fick sen verkligen kämpa mig tillbaka. Ladugården ligger kanske 100 meter från vårt hus. Det blir liksom en sån kondition man får av att ligga på soffan och spy i nio månader följt av att föda fram en 3,5 kilosklump till bäbis. Fylld av hormoner bestämde jag mig mitt i denna kroppsliga misär för att cykla ett lopp när sommaren kom. Jag kikade runt lite och hittade Siljan runt. Cyklade man det loppet fick man en dalahäst istället för medalj och nån dalahäst har jag ju inte, men det skulle jag få! imageVissa saker kan man inte förändra (utan kirurgi kanske?). Jag har fortfarande hängiga bröst och bristningar över hela min säckiga mage. Jag har inte gått ner mer än kanske 2 kilo, men det spelar inte så stor roll. Jag har lyckats med något som min förra kropp (den som inte hade varit gravid och fött två barn men som mer liknade det ideal som syns på modeaffischerna i stan) aldrig skulle klara. Jag har cyklat 16 mil på en och samma dag. Det gick inte superfort men det gick bra. Det kändes bra. Faktiskt så bra att jag skrek lite av lycka till en förbipasserande vid upploppet. Jag har min dalahäst nu, men framförallt så har jag en nyvunnen respekt för min kropp. Den är inte så pjåkig ändå. DSC_0345

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s