Trafikolycka

God Jul allesammans!
Idag ska jag berätta om nått som kunde slutat riktigt illa.
Det var i förrgår, dagen före julafton, som jag och mina två små barn skulle ner på stan för att lyssna på en julkonsert. Klockan var kring fem på eftermiddagen och jag skulle möta upp min make på stan. Vi tar lådcykeln som vanligt. Min lilla dotter som snart fyller 3 månader sitter i sitt babyskydd i lådan. Bredvid henne sitter hennes storebror som snart fyller tre år. Han har ingen hjälm och sitter inte fastspänd. Han har blivit så otroligt trotsig att hans föräldrar gett upp med dessa säkerhetsåtgärder. Jag har i alla fall hjälm och reflexväst, som alltid. Vi möter ingen, det är lika lugnt som alltid på skogsvägarna. Ungefär halvvägs ner på stan, mitt på en lång asfalterad raksträcka, hugger det till i höger framhjul. Direkt efter hugget låser sig hjulet och hela ekipaget far rakt ner i diket i ca 25-30 km/h. Jag hinner tänka ”Nej, mina barn!” innan det smäller. Det är mörkt och lerigt. Jag ropar på min son som skriker. Jag får upp honom i min famn. Sen börjar jag ropa på min dotter och får tag i hennes babyskydd som ligger uppochner i det långa fuktiga gräset. Även hon skriker. Hon får sin napp och sen är hon lugn. Min son fortsätter gråta i min famn. Jag ser ljusen från en bil komma på vägen och jag vinkar från diket och ser att den stannar. Han har sett ljusen från cykeln och min reflexväst. Det är viktigt att synas. Jag och barnen får hjälp upp och fler bilar stannar. Alla hjälper till, erbjuder oss skjuts, baxar upp cykeln ur diket, pratar med min son (som blir glad att det kommer folk). Tack alla ni som var där för er hjälp. Kedjan har hoppat men det fixar jag snabbt. Provcyklar en bit men då hoppar den igen så jag vill inte cykla vidare. Min make är på väg och han är ju den som meckar mest med cyklarna. När han väl kommer fram fixar han till kedjan och vi kan cykla vidare tillsammans. Barnen klarade sig helt oskadda, jag fick ett stort blåmärke på knät och känner av en sträckning i nacke och axlar, men mest blev jag bara så jätterädd. Cykeln klarade sig också under omständigheterna bra. Den bågen som kapellet vilar på hade böjt sig av smällen, men det har vi lyckats böja tillbaka nu även om jag inte kunde rubba den med mina bara händer. Det är såna enorma krafter även om man inte kör snabbare än 25-30 km/h. Troligtvis var det en pinne som for in i hjulet, åkte med ett varv runt och sen låste hjulet helt. Vi hittade en misstänkt pinne på vägen hem. Vi hade tur. Nu vill även min lille son ha hjälm på sig. Och efter att ha cyklat på de här vägarna nu i över fem år har jag aldrig varit med om något liknande. Jag hoppas att det aldrig händer igen. IMG_4942

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s