Vissa dagar går allt bara åt skogen. Som tur är så är mitt liv ändå inte så himla inrutat och minutplanerat som många andra småbarnsföräldrars liv så oftast löser det sig ganska bra i alla fall. Så som idag till exempel. Barnen och jag skulle ner på stan och göra lite ärenden. Första backen upp va riktigt seg. Segare än vanligt. Men jag tänkte att det nog berodde på att jag varit sjuk i förra veckan och att det är ju ganska tungt med två barn i lådan, de blir ju inte lättare direkt. Efter stora uppförsbacken, nedförsbacken och lilla uppförsbacken hör jag dock ett rytmiskt dunk dunk dunk. Det här låter inte bra… Jag stannar cykeln och ser som jag anat att ena framhjulen är platt. Punktering… dsc_0973Fan… Vi har bara åkt typ en kilometer. Men med dem backarna och två barn på 1 och 4 år så kändes det otroligt långt… Men varje chans till äventyr ska vi ta. Inte läge att bryta ihop utan istället läge att lura min 4-årige son att han verkligen behöver hjälpa mig att putta cykeln hem. Och hjälp fick jag. Både genom att han faktiskt puttade men också genom att hela ekipaget blev lättare när han inte satt i. dsc_0977

Väl hemma trixade jag med däcket för att försöka laga slangen, men det var ett bökigt hål att laga. Då kom jag på att det ju borde vara likadana hjul på gamla lådcykeln, den som gick sönder ni vet. Och det va det! Bara att koppla bort hjulet från gamla cykeln och sätta det på nya. Så smidigt! Jag hade inga tider att passa idag så det blev ju ingen panik. Men ett litet vardagsäventyr fick vi i alla fall!

Va sägs om att börja 2017 med att låtsas att vi har en modeblogg? Låt mig presentera Lantiscyklistmodet för vintern 2017 (se det som en folkdräkt som funkar från september till maj)! dsc_0826

Notera den avslappnade hållningen och att modellen för estetikens skull tagit av sig hjälmen! Helt förkastligt att cykla med blicken bakåt förövrigt. dsc_0824

Nej,  vi håller oss till att vara en Lantiscyklistblogg. Man får liksom ge upp det där med att verka läcker när man cyklar året om i alla väder på landsbygden. Varmt, vindtät och funktionellt blir ledorden. Istället för att blicka in i kameran fokuserar vi på vägarna och trafiken. Just nu är dock vägarna ganska tråkiga. Det är fläckvis halt och omgivningarna är en mix av smutsgula, grusbruna och grå. Föga inspirerande. dsc_0822Men fåglarna är tillbaka och det gör mycket. Det börjar låta som vår även om vintern fortfarande regerar. Vi kommer klara den här vintern med och för varje dag blir det ljusare och ljusare.

Dags att summera året som gått. Det har hänt så mycket, som vanligt.

2016 var året då boken ”Cykla två hjul som räddar världen” av Maja Lagerkrantz och Lina E Johansson kom ut. Läs den! I den finns familjen Forsärla med som ett exempel på hur man kan leva på landet utan bil. Så himla roligt att få vara med!

2016 har också varit ett år då racercykeln tagit plats på bloggen. Att använda cykeln som träningsredskap är ju inte alls något nytt under solen, men för mig va det en ny upplevelse. Efter mycket träning (men egentligen på tok för lite) så tog jag mig runt mina två första lopp, Torpön runt (7,6 mil) och Siljan runt (16 mil). Så himla stolt!

Det var också året då vår kära lådcykel helt plötsligt gick i två delar. Men efter att kontaktat Cargobike, skickat lite bilder och ett mail så fick vi snabbt en ny cykeln helt utan kostnad skickat till oss. Detta av deras nyaste modell där just det brottet (troligtvis pga materialfel) som vi råkat ut för inte kan uppstå. Bra jobbat Cargobike!

Innan lådcykeln pajade hade vi dock lite extra kul med den då vi cyklade runt i Tranås stad med en vävstol som skulle vara på lite olika platser. Det går nämligen inte att få in sidostyckena på en vävstol i en bil, men med lådcykeln är det inga problem.

2016 var också året då vi för första gången provkörde en velomobil. Efter att ha pratat om det under flera år tog vi nu tag i det och kontaktade Leffe i Linköping och fick provköra hans vrålåk. Vi är helt sålda. Vi bara måste skaffa velomobil. Det är ett av målen inför 2017. Klart vi ska ha velomobil!

Tillslut vill jag bara tacka alla er som följer vår blogg. Era läsningar och klick har ökat med över 400% sen tidigare år och det är ju helt galet roligt. Gott nytt år allesammans!

God jul alla cyklister! Under året har vi kört sönder en del cyklar, men framför allt har vi samlat på oss skrotcyklar.Både dsc_0647Både för att ta reservdelar av men också för att ha som övningsobjekt för att lära oss att svetsa så att vi så småningom ska kunna bygga en egen familjecykel, nån form av velomobil. Det har blivit en gedigen samling, det är ju bra att det ofta är så gott om plats när man bor på landet. Och minsta växthuset har nu under vintern fått ta rollen av förråd istället för odlingsplats. dsc_0646 Många hjul blir det. Så återigen, god hjul alla blogglovers!

Med lite ljusslingor runt lådan är vi riktigt julpyntade!

dsc_0502

Efter att t.o.m lyckats välta i en nedförsbacke med den nya trehjuliga lådcykeln så är det återigen dags att uppmana er alla där ute om att vara försiktiga ute på vägarna nu. Det är halt som fasen och än är vi inte vana riktigt. Läs gärna mer om saker att tänka på för att undvika att få sladd på cykeln på vintervägarna i ett tidigare blogginlägg som ni hittar här.
Ni kanske undrar hur jag lyckades välta med lådcykeln? Enkelt, jag var helt enkelt lite för feg, jag panikbromsade när jag började få fart i backen, hjulen låste sig och jag välte. Jag landade i alla fall mjukt i snön.

Det är snö igen. Det är kallt igen. Det är så jäkla mörkt igen. image
Nu kan vi verkligen inte låtsas längre. Vintervädret är här. Sen några dagar tillbaka har vi haft snö utanför fönstren, i alla fall här på småländska höglandet. Och jag är inte sen med att erkänna att november är den månad som jag mest ogillar att cykla i. Man är liksom inte van vid mörkret, kylan och väglaget än. img_8183
Vi har fortfarande inte lagt om till dubbdäck på alla cyklarna (vilket ju är en sån lättnad när det väl är gjort!),
inte fått på alla superlampor på nya lådcykeln,
inte pimpat den med alla reflexer,
inte lagat våra egna reflexvästar,
inte letat fram de där supervarma skotervantarna som gör att man inte fryser sönder tummarna,
inte vant sig vid att det tar minst 5 minuter bara att ta på sig ytterkläderna,
inte vant sig vid att det tar längre tid att cykla ner på stan eftersom man inte kan köra lika fort.img_3873
Det känns så himla långt till våren nu. Jag brukar ju inte kunna ta av mig mina termobyxor förrän i maj (och de åker på redan i slutet av september). Det hela känns alltid så himla motigt nu i november. Men det är väl just det att ”det alltid känns så” som gör att jag orkar lite till. Det är ändå 6 år sedan nu idag som vi flyttade ut på landet. Alla vintrar har jag cyklat, alla vintrar har jag klarat, oavsett om jag varit gravid haft små barn eller bara varit jäkligt deppig eller trött. Nu har jag inte ens något sådant den här vintern. Klart jag ska klara den här vintern också! Och sen i mars när fåglarna sjunger och ljuset kommer tillbaka ska jag återigen få känna den där lättnaden att det faktiskt vänder. Men att på riktigt tro att jag nånsin kommer kunna cykla i shorts och sportBH i sommarens tokvärme kan jag bara inte tro på just nu (men det blir ju alltid så ändå tillslut). Några härliga vintercykelbilder från tidigare år måste jag ju ändå dela med mig av till er igen. För vintern är ju faktiskt en av de vackraste tiderna att cykla!IMG_4970

Det är inte de längsta, tuffaste, jobbigaste, tyngsta eller nödvändigaste cykelturerna som är de viktigaste.
Idag tog barnen och jag en tur till dammen ett par hundra meter från huset. Jag, lilla Gro och katten tog lådcykeln och Frej sin balanscykel.img_7623 Även om min make och jag cyklar massor och propagerar för alla fördelar med cyklandet så missar vi tyvärr ofta våra närmaste. Hela sommaren har gått och jag kan nog räkna på en hand de tillfällen som vi följt med vår nu 3,5 årige son för att han ska få öva på att cykla. Det är alltid nått annat ”viktigare” som kommer före. Dåligt! Vi kan bättre!
Barn i Sverige idag cyklar mindre och mindre. Det ökar stillasittandet och gör dessutom barnen ofriare eftersom de då inte transporterar sig själva utan blir skjutsade. Cyklar man inte som barn så cyklar man sällan som vuxen. Och det är klart att våra barn ska cykla. Är man unge till ett par lantiscyklister så har man inte mycket val. Därmed är det fastslaget. Den viktigaste cykelturen är den du tar med ditt barn och som får barnet att vilja cykla.img_7611

Ojojoj! Sicket haveri! Lådcykeln är i två delar! Men allt har fått ett lyckligt slut, låt mig berätta.dsc_0114

Det skulle köras skräp till återvinningen (Yes, inga barn inblandade i haveriet!). Lådcykeln var lastad och efter knappt en kilometer sa det klick, och inte på det där förälskelse-viset utan mer på det där aj-fasen-där-gick-nått-riktigt-galet-viset. Balken mellan bakhjulen/sadeln och lådan faller till backen, cykeln sakta då såklart in, ingen chans finns att styra ekipaget och strax hamnar Jon som körde, i diket med det havererade fordonet. Han har inget annat val än att lämna cykeln vid vägkanten. Men hurtig som han är springer han hem och tar en annan cykel till jobbet. Väl på jobbet lånar han en bil och kör hem lådcykeln till mig som möter honom med orden: Men va har du gjort!
Han klarade sig helt oskadd, men detsamma kan vi ju inte säga om cykeln… Det ser ut som att bulten är helt av. Vi har kört cykeln nu i knappt 1,5 år, men vi kör mycket och året runt. Den har gått över 500 mil. dsc_0108
Jag tog lite bilder, skickade över dem till Jon som skickade vidare till Cargobike. De svarade samma dag. Ett jättebra svar! Det verkar som extremt ovanligt fel och vi kommer att få en ny cykel eftersom att vi har 5 års ramgaranti, och den nya kommer vara bättre och ha en annan utformning så att just den här typen av fel kommer inte kunna uppstå på den nya. YES! Slutet gott, allting gott. Vi kommer fortsätta köra cargobike (när nya cykeln kommer) och vi kommer inte vara rädda.
dsc_0102

I början av 1900-talet var cykeln det vanligaste fordonet på landsbygden, till och med vanligare än i städerna. Det är det inte idag, om det undgått någon. Idag görs bara en bråkdel av resorna till arbeten, skolor och affärer på cykeln.

bild-1

Jag åker ganska ofta från mig – en mil utanför Mariefred – med tåg till Linköping för att hälsa på vänner. Så också i helgen. Jag har tidigare promenerat eller cyklat till busshållplatsen 2km bort, tagit bussen till Gnesta och sedan tåget mot Linköping. Men i fredags gjorde jag något jag aldrig har gjort förut.

Jag cyklade till tågstationen Läggesta 11km bort och tog tåget därifrån.

I era öron låter det förmodligen inte särskilt revolutionerande. Men för mig var det ett viktigt steg. Just eftersom jag fått höra att ”det inte går”. Det här på grund av två anledningar.

Anledning 1) Det ”är farligt att cykla på landsvägen” till Läggesta. En kurvig 70-väg med smal vägren. Jag säger inte att det inte är sant, men det är ett val en får göra. Det GÅR uppenbarligen att cykla, eftersom det är en väg som cykeln rullar på som leder till Läggesta.

bild-2

Anledning 2) Den stora anledningen: ”Om en parkerar en cykel eller en bil i Läggesta så blir det vandaliserad/stulen/hemska saker händer med den.” Det här är ett påstående som jag haft svårare att förhålla mig till. Läggesta är en obevakad parkering som inte ligger i ett samhälle utan för sig själv vid motorvägen. Det är i princip bara en station, en stor parkering och en stationskiosk som ligger mellan orterna Mariefred och Åkers Styckebruk. Det är socioekonomiska skillnader mellan Mariefred och Åkers Styckebruk, då Mariefred är en ort på tillväxt dit stockholmare flyttar och driver upp huspriserna. En turistort som värnar om sin trähusbebyggelse och pittoreska känsla. Åkers Styckebruk däremot är en gammal bruksort som varken är en turistort och där huspriserna är betydligt lägre än i Mariefred. Det här gör att Läggesta blir ett ingenmansland mellan de här orterna. Ett ingenmansland där Mariefredsbornas fina bilar parkeras och där Åkerungdomarna hänger och sladdar med sina bilar på kvällar och helger. En krock mellan bilägare från olika bakgrunder och med olika liv helt enkelt. Hur ska jag då veta hur en cykel kommer kunna tas emot mitt i denna konflikt? Jag testade helt enkelt. Mitt emellan en moped och en rosa damcykel modell äldre parkerade jag min elassisterade vikcykel. Jag låste fast cykeln med både det ordentliga bygellås jag alltid låser den med, men denna gång också med en alldeles för tung kätting (2,5kg…) med ett vanligt lås. Sedan lämnade jag den där på fredag förmiddag för att stå över helgen, med hopp om att cykeln skulle vara kvar, men inte alldeles säker på saken. På måndag förmiddag när jag kom tillbaka så stod cykeln där och väntade på mig.

kedja

Vad kan en då dra för slutsatser av detta test? Jo, förmodligen som alltid, att det går att cykla på landet, även om andra säger motsatsen. Det går, och folk har gjort det förr. Det går också att dra slutsatsen att 70-vägen med smal vägren inte skulle vara farlig att cykla på, ifall det inte ens fanns några bilar på den vägen. Det skulle då bara bli en väldigt bra och effektiv cykelväg.

En kan också fantisera om hur Läggesta station skulle se ut med fejden mellan Mariefred och Åkers Styckebruk ifall det bara tilläts cyklar på Läggesta station. Vilka cyklar skulle Mariefredsborna ha? Vilka skulle Åkers Styckebruksungdomarna ha? Och skulle konflikten ens existera om det här var scenariot?

bild-3